KategoriLäder

Renovering av min ärvda van der Velde-fåtölj

Här nedan kan du läsa om hur jag upptäckte att fåtöljen jag ärvt efter min farfar var en van der Velde. Tyvärr var den både sliten, trasig och i stort behov av en renovering. Eftersom det gamla lädret bar minnen och dofter av min farfar så ville jag inte bara riva, kasta och sätta på nytt. Skinnet i sitsen bar spår av en omild behandling eftersom man fortsatt sitta i fåtöljen även efter att vävar och rotting gått sönder. Skinnet var uttänjt och hade även skador i form av en reva i framkant samt en uppe på sitsen. I bilderna nedan tar jag er igenom renoveringen steg för steg.

Farfars fåtölj var en Velde

När min farfar gick bort för några år sedan ärvde jag en gammal fåtölj. Det var en fåtölj med ett vackert formspråk. Men framförallt var det en fåtölj min farfar och min farfarsfar suttit i. Den andades barndom och minnen, den luktade böcker. Eller det gjorde den väl egentligen inte. Men fåtöljen var under hela min uppväxt placerad i biblioteket, och jag minns doften av alla de gamla böckerna som stod staplade i bokhyllorna. En doft jag fortfarande förknippar med den gamla fåtöljen.

Denna pärla har lyst upp min lägenhet med sina vackra former. Jag har alltid älskat den men aldrig vetat vem som tillverkade eller ritade den. Den komplicerade formen och de välarbetade detaljerna skvallrade om en duktig hantverkare och formgivare. Men ingenstans hittade jag en signatur eller märkning.

Men så en dag slog jag upp en inredningstidning och i denna fanns en annons för Antikmässan i Älvsjö. Mitt på detta uppslag stod min fåtölj. Henry van der Velde, 1902 stod det.  Kunde det vara så? Kunde min ärvda fåtölj vara en äkta van der Velde? Efter lite efterforskningar har jag förstått att min farfars gamla fåtölj, den som luktar så gott av böcker, är ritad av en belgisk formgivare, målare och arkitekt. Han föddes i Antwerpen 1863 och var bl.a. verksam inom arts and crafts rörelsen och en viktig person i bildandet av Bauhaus-skolan. Han arkitektur finns att skåda i bl.a. Nederländerna och Tyskland.

Så det visade sig alltså att min ärvda fåtölj var ritad av en av Jugend-erans mest framstående formgivare. En rolig detalj men mest av allt får den mig att tänka på min farfar och på hur gärna jag skulle vilja ha ett eget bibliotek så att fåtöljen åter igen kan få stå i doften av gamla böcker.

 

 

 

I nästa inlägg tänkte jag visa hur jag har renoverat fåtöljen och försökt bevara så mycket som möjligt av det gamla.

Läderfåtölj med tellikor

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om slitstyrkan och hållbarheten hos läder. Viktigt att påpeka är att en möbel tapetserad med ett äkta läder måste tas om hand (smörjas med en läderkräm med jämna mellanrum) för att inte torka. Ett torrt läder blir skört och går lättare sönder. En liten reva kan lätt bli en stor och sen ser möbeln ut som fåtöljen nedan.

Med nytt läder från Tärnsjö och en liten uppiffning av stoppningen blev denna okända skönhet som ny igen. Runt rygg och armstöd har lädret fästs med tätt spikad svart möbelspik. Eller tellikor, tenikor som vi Tapetserare ofta kallar dem. Denna dekorativa spik har man funnit på möbler daterade till barocken (ca 1630 – 1750) men är vanlig på framförallt lädermöbler än idag.

Att arbeta med läder

Att klä möbler i läder har en lång tradition. Det ger inte bara ett vackert yttre det är även tåligt och slitstarkt. På stolar från renässansen/barocken har man funnit rester av läder.  Det är svårare att finna möbler från denna tid med rester av textilier. Svaret är inte att det inte användes utan att just läder är så tåligt att det har bevarats under alla dessa år.

Processen som hudarna genomgår för att bli ett användbart läder kallas garvning. Detta motverka förruttnelse och ger ett tåligt material med stort användningsområde. Det finns olika typer av garvning men det vanligaste är kromgarvning eller vegetabilisk garvning. Den vegetabiliska garvningskonsten går flera tusen år tillbaks i tiden medan kromgarvningen var ett resultat av gedigen forskning under andra halvan av 1800-talet (eller 1870 för att vara exakt). Kromgarvningen revolutionerade marknaden eftersom det vara en både snabbare och billigare process.  Dock har det vegetabiliskt garvade lädret fått lite av en renässans de senaste åren mycket tack vare sin miljövänliga framställningsprocess.

Det finns olika typer av läder beroende på hur de behandlas i slutet av garvningsprocessen. Här följer en kort beskrivning av de vanligaste sorterna:

Anilinläder är det absolut finaste lädret. Man kan säga att det är så naturligt som ett läder kan bli. Här används ingen direkt finish utan lädret får chansen att andas eftersom porerna är fria. Huden har en naturlig prägling med märken efter djurets levnad så som små ärr efter skador från insekter eller olyckor.  Detta läder kräver lite mer av ägaren eftersom det behöver smörjas in emellanåt för att skydda mot smuts, fläckar och för att behålla dess smidiga och lena yta.

Semianilinläder har man behandlat med en tunn skyddande yta. Detta gör att lädret blir mer tåligt och inte kräver lika mycket av ägaren. Finishlagret som lagts på är relativt tunt och ger lädret möjlighet att andas.

Täckfärgat läder har ytterligare skyddande lager. De är än mer tåliga för smuts men har istället tappat mycket av lädrets ursprungsegenskaper. För att ge lädret en så naturlig yta som möjligt brukar man avsluta med att trycka en ny prägling. Dock saknar detta läder märken efter t.ex. insektsbet och liknande. I en offentlig miljö kan denna typ av läder vara bra eftersom det är så pass tåligt.

Till Bycast-läder använder man spalten (underhuden) och täcker denna med ett lager av polyuretan (ett syntetiskt ämne som utvecklar giftiga gaser vid brand). Detta material har inte kvar några av lädrets ursprungliga egenskaper. Det har en klarblank yta (det är ju plast) som lätt torkas av och repor kan försiktigt smältas ihop igen.

Själv föredrar jag (som texten nog redan avslöjat) att arbeta med ett vegetabiliskt garvat anilinläder. Det beror inte bara på att lädrets egenskaper har bevarats med alla sina äkthetsbevisande skavanker och för att det doftar så gott, utan även för att det är ett miljövänligare alternativ. Under garvningsprocessen används inga miljöfarliga kemikalier och det färdiga lädret innehåller inga ämnen som kan ta sig ut i naturen vid t.ex. kompostering eller brand.  Nu kanske ska tilläggas att det finns svenska företag som arbetar med kromgarvat läder som har en mycket bra miljöpolicy.

Anilinläder kräver att ursprungshudarna är av bästa kvalité. Det innebär att korna har haft en bättre uppväxtmiljö vilket ger färre skador och tjockare, tåligare hudar. Svenska och skandinaviska kor faller in under denna beskrivning. Tillsammans blir detta inte bara en insatts för miljön, det ger även din nyklädda möbel en egen stil med hög klass som kommer att åldras med värdighet och med tiden får en vacker patina som dina gäster kommer att beundra och avundas.

Här följer bilder på en enkel konferensstols förvandling till en modern och unik möbel. Dessutom några bilder från Tärnsjö Garveri.